Tel Aviv, Israel

Nä hörrni. Det här är inte acceptabelt. Planen är högröd i ansiktet av ilska, frustar och skrapar med hovarna som en tjur. Inte. Okej. ”Bjuder på en bild så länge”, fräser han. ”Så länge?!”. Han nästan spottar ur sig orden. ”Två veckor har det gått! Det är så man får skämmas! Så länge, va!”.

Och ja, skämmas får man faktiskt. Jag önskar att jag kunde säga att det dröjt så länge, det där sista inlägget från Israel, för att jag gått och ruvat på något riktigt klokt. Men det har jag inte. Jag glömde, okej?

Så. Några sista själfulla ord om Israel kanske det inte blir. Det var roligt. Och spännande. Och sorgligt. Och roligt. Och förvirrande. Men kort. Ack så kort. Jag lovar att blogga igen, mer omfattande och på strikt tidsschema, nästa gång vi åker dit. För det vill vi! Och ni kan väl lova att göra detsamma, om ni åker dit? För det borde ni!

Ja. Det var det. Färdknäpp tar farväl för den här gången. Om ni vill vara säkra på att inte missa nästa resa finns det en prenumerationsknapp till höger på sidan – fyll i din mailadress så plingar det till i inkorgen när bloggen uppdateras. Det är garanterat fritt från inlägg om vad vi äter till frukost (så länge frukosten inte intas i Pakistan) och man kan sluta prenumerera när man vill!

Så. Lite bilder på dörrar bara, sen är jag klar:

Okej vi hörs sen!

Jerusalem, Israel

Ett inlägg om Tel Aviv ska vi väl ändå kunna klämma ur oss innan vi är klara med Israel, menar Gustaf. ”Klämma ur oss” va. Snacka om att ta död på romantiken. Nåja. Ett inlägg om Tel Aviv ska vi absolut klämma ur oss. Strax. Så länge får ni hålla till godo med en bild.

Okej vi hörs sen!

Jerusalem, Israel

Ni som har varit med länge (hej mamma) vet ju att Färdknäpp innerst inne är en matblogg och inget annat. Då kanske ni också minns att Gustaf en gång konstaterat att ”nog är nog nog, men det kan man inte få av hummus!”? Efter en vecka av hummus åtminstone två, inte sällan tre, gånger om dagen är jag beredd att hålla med – det tycks verkligen vara fysiskt omöjligt att få nog av denna gudarnas (kikärts-)nektar, drypande av olja, len och sträv på samma gång, kryddad med vitlök, tahini och kärlek. Och spiskummin förstås.

Okej vi hörs sen!

Döda havet, Judéiska öknen, Israel

Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder ”I öknen duger vilket vatten som helst”. Efter att ha smakat en ack så oansenlig droppe vatten från Döda havet är jag böjd att inte hålla med – det bränner värre än ful-sprit från någons garage i Upplands Väsby (för att slänga sig med lite resmål ”off the beaten track” sådär).

Om ni efter att ha sett bilden ovan drabbas av misstanken att Färdknäpp är på något slags härlig solsemester med bad och paraplydrinkar, känner jag mig tvungen att intyga att så inte är fallet. Öknen är mördande varm, och mannen på bilden läskar sig inte vällustigt med en iskall läskeblask – han kämpar i panik för sitt liv.

När vi nu har det avklarat, så, ja – det var skithäftigt. Man flyter på vattnet liksom!

Hebron / Al-khalil, Ockuperade Palestina

Palestina i allmänhet är en omtumlande och förvirrande upplevelse. Hebron, i synnerhet, är det i koncentrerad form. Att över huvud taget skriva det här inlägget känns egentligen högst orättvist, för det är inte möjligt att göra staden rättvisa, att göra sig en bild av den bortom sin historia, efter ett så kort besök. Med det i åtanke, och med påminnelsen om att det här trots allt bara är en ”mini-blogg”, så tänkte jag berätta lite om Hebron.

På bilden nedan syns insidan av Ibrahimi-moskén, ”Patriarkernas grav”. Här sägs Abraham, Isak och Jakob med fruar ligga begravda, vilket innebär att det är en helig plats för såväl judar som kristna och muslimer. Vad som skulle kunna vara en påminnelse om likheter snarare än skillnader, är istället en byggnad delad i två, åtskild av skottsäkert glas.

Hebron är en ovanlig stad i det avseendet att bosättarna här bor i själva staden, inte i de fästningsliknande enklaver man ser utspridda längs övriga Palestina. Det är också den plats på Västbanken där bosättarna är som mest aggressiva, och som mest fundamentalistiska. Här kan man se sextonåringa judiska bosättare med maskingevär demonstrativt hängande över axeln, härifrån rapporteras återkommande om bosättare som ropar smädesord och kastar sten på palestinierna (eller på turister som uppfattas som palestina-vänliga). Och det var här som den amerikansk-israeliske bosättaren Baruch Goldstein gick in i moskén under fredagsbönen en dag i februari 1994 och skjöt ihjäl 29 pojkar och män, de yngsta bara elva år, med ett automatvapen.

När jag säger att det är svårt att skilja Hebron från sin historia, så är det för att Hebron i många avseenden fortfarande lever sin historia. Bosättarna i Hebron byggde efter massakern ett minnesmärke till Goldsteins ära, och ett drygt tusental fundamentalistiska judiska pilgrimer besöker hans grav varje år. Allt vad Palestina är, är Hebron i koncentrerad form.

För att navigera det potentiellt ogästvänliga Hebron rekommenderas man som turist att åka med någon som känner till staden. Vi åkte med Walid (bilden ovan, och ja, texten i bakgrunden syftar på honom), som vi varmt rekommenderar om ni händelsevis planerar en resa dit. Kontaktuppgifter kan fås via mail.
Okej vi hörs sen!

Betlehem och Beit Sahour, Ockuperade Palestina

Färdknäpp är inte en politisk blogg. Men ibland reser vi i länder där det inte går att ignorera det politiska – där det politiska kan vara allt ifrån världsrekord i avrättningar (Kina) och tortyr av oliktänkande (Iran, Uzbekistan, osv), till en åtta meter hög mur.
Vi tror inte på bojkott som politisk metod (”konsumentmakt” är ett begrepp som bygger på en tilltro till det kapitalistiska systemets självreglerande funktion och gör strukturella problem till individuella), och oavsett är de summor vi eventuellt sponsrar korrupta regimer med i sammanhanget försvinnande små, och en liten del av den totala reskassa som kommer lokala affärsidkare till del. Framför allt tror vi att det vore förödande om folk slutade resa. Det här kan vi prata i timmar om – vikten av att människor möts, vad resande betytt historiskt sett, och så vidare i oändlighet, med stigande intensitet och något nästan religiöst i blicken. Vi besparar er det (det här ska ju som sagt föreställa en mini-blogg!).

Med det sagt kändes det viktigt att inte åka till Israel utan att också besöka Palestina…

Palestina. En vecka i Israel, varav tre dagar på Västbanken. Det är alldeles för kort, förstås. Det hör inte till vanligheterna att Färdknäpp står och skrapar med foten i marken och letar efter ord, men det är vad Palestina gör med oss. Det är svårt att få ihop i huvudet; atmosfären, människorna vi möter, det är lätt att glömma bort var man är. Tills man går rätt in i en åtta meter hög betongmur med utposterade israeliska krypskyttar. Eller påminns om att det råder akut vattenbrist. Eller måste åka timslånga omvägar för att ta sig till grannstaden, för att i princip hela vägnätet i Palestina är israeliskt-kontrollerat.
Det är som att de två bilderna vi har av Palestina – som dels en genuint trevlig plats, och dels en plats som befinner sig i ett konstant undantagstillstånd, var för sig påträngande tydliga, inte går att sammanfoga.

Som sagt, här var’e bildkavalkad! Okej vi hörs sen!

Jerusalem, Israel

Plötsligt händer det. Den sovande björnen vaknar ur sin dvala och upptäcker att ”det var då själva fan vad det regnar”. Så vi bokade en resa till Israel sådär lite nonchalant till dagen därpå. Och innan Planen hann säga ”hotellbokning” var vi där. Plötsligt händer det!

Ni som har varit med förut har kanske vissa förväntningar – Semesterpappans fotografier, kartor med resrutter, smärre romaner (vad gäller kvantitet snarare än kvalitet, alltså)… Det är möjligt att ni kommer att bli besvikna. Det här blir inte mer än en miniresa, och på en miniresa följer en miniblogg – sedd genom linsen på en iphone, författad på densamma. Men frukta icke, Moppekungen har större planer för framtiden (kodord: Pakistan)!

I alla fall! Jerusalem. Vilken stad! När vi vandrar genom gamla stan, smällvarma och svettiga, på väg till Klagomuren för att se judarna fira in sabbaten, väller plötsligt de trånga gränderna över av muslimer som firar in ramadan, och vi kastar oss i panik in i en tom gång för att inte bli nedtrampade. På andra sidan gången kommer vi ut på ett litet torg, till ytan oansenligt men så tyst och svalt att vi genast knäfaller (okej vi knäfaller kanske inte) och prisar gudarna. Då dyker det upp en liten krum gubbe med ett finurligt ansiktsuttryck, och vinkar åt oss att följa med. Han leder oss in genom en dörr, ner för en trappa – och plötsligt står vi mitt i en koptisk gudstjänst med etiopiska män och kvinnor i vackra kläder som sjunger hymner. Bara i Jerusalem!

 

 

Det man saknar i bildkvalitet får man ta igen i dito kvantitet, resonerar vi, och blåser på med lite bildkavalkad! Okej vi hörs sen!

Färdknäpp i Uppsala

Long time no see, eller vad säger ni? Nej, vi har inte sadlat motorcyklarna på väg till Pakistan. Än. Däremot håller Semesterpappan en liten föreläsning imorgon torsdag på Uppsala Fotografiska Sällskap. Titta förbi på Övre Slottsgatan 14 klockan 19.00 om ni är i krokarna!

Och för den som nu besviket fnyser ”Upptåget?! Det är inte direkt något kinesiskt mjölktåg med 24-timmars ståbiljett”, så kan jag inte annat än hålla med. Men jag har ordnat ett tröstpris. Jag vet inte om ni minns, eller om vi ens nämnt, att Gustaf släpade runt på en nästan sextio år gammal mellanformatskamera av märket Rolleicord? Och nu har vi framkallat bilderna! Och HÄR kan ni kika på dem! (Klicka på ”HÄR”!)

Okej vi hörs sen!

Inlägg 100 – Färdknäpp tar Farväl!

Det hände väldigt plötsligt. Förvånande nog helt samtidigt för båda två. En dag var den bara där, omöjlig att ignorera. Jag vände mig till Gustaf och sa ”Känner du det också?”. Och han visste förstås precis vad jag pratade om, för han hade just upptäckt samma sak. Ja, jag vet att det låter lite dramatiskt, men det var faktiskt så. Dagen då Hemlängtan kom.

Så, till Planens bestörtning, bestämmer vi oss för att strunta i våra ej returnerbara biljetter hem den 26e april. Nu vill vi hem, vi vill hem nu. Resan har präglats av hastiga och lustiga beslut, och vi är vår metod lojala hela vägen till Arlanda. Dit vi alltså anländer ungefär… nu. Hej mamma!

Hur summerar man en resa på nästan nio månader? Kan man sammanfatta allt det man upplevt, allt det man sett, känt och lärt sig, i en enda klatschig sensmoral? Jag ska försöka! Här kommer alltså Inlägget där Färdknäpp kommer ut som hippies, och vår dolda agenda blir uppenbar:

Det har varit en serie upplevelser som jag inte skulle byta mot något annat. Ibland har det varit jobbigt, ofta har det varit roligt, inte sällan både och samtidigt. Vad jag har lärt mig är diffust, svårt att omsätta i praktik eller ord. Det är en känsla av sammanhang att binda sina faktakunskaper vid, en rent fysisk förståelse av Asien  som inte går att läsa sig till i böcker. Hur kan man förstå Uzbekistan om man aldrig känt lukten vid Chorsu-basaren? Den viktigaste insikten, för mig, är denna: när jag fysiskt korsat gränser över hela Asien har jag sett att det finns inga gränser. Allt hör ihop, sitter ihop, är ett. Gränserna på kartan, i våra huvuden, är fabricerade, påhittade, inbillade. Verkligheten är en annan: det finns inga gränser.

Så vad är då sensmoralen?

Tack för maten sa piraten jag vill inte diska faten!

Okej vi hörs sen! . . .

Beirut, Libanon

Beirut har visserligen inget China Town, men den som trängtar dumplings behöver ändå inte trängta länge. I Bourj Hammoud slutar namnen på -ian, vakar en Jungfru över varje gathörn, är var mage stinn på dumplings-kusinen manty. Välkommen till Little Armenia!

Vi går gatan fram, och med Gustafs flitigt inövade armeniska artighetsfraser får vi knappt vara ifred. Pratar du armeniska? Hur länge har ni varit här? Bara en timme? Vill ni ha kaffe? (Inte turkiskt kaffe, armeniskt!). Snart är han insnärjd i ett backgammon-parti som går i rasande fart. Gubben bredvid mig varnar mig att jag ska ”hålla ögonen på den där”, och nickar mot Gustaf. När backgammon-gubben till slut tagit hem segern lutar han sig tillbaka och smackar belåtet. Så ska de tas, låter det som att han säger – vårt armeniska ordförråd är ännu för skralt för att avgöra.

Okej vi hörs sen!